I socknarna kring Vättlefjäll fanns förr i tiden fler vattendrivna kvarnar än i de flesta socknar i Sverige. Här fanns Lärjeåns- och Göta älvs dalgångar med sina vattendrag och högplatån Vättlefjäll med sina många sjöar och bäckar vilket utgjorde en bra förutsättning för drift av kvarnar. Det finns 23 registrerade kvarnar eller kvarnrester på och nedanför Vättlefjäll. Den äldsta kvarnuppgiften är från 1415. Denna kvarn, Skvalpa kvarn, låg i kanten på slätten nedanför Vättlefjäll i sydost, i den s.k. Kvarnabäcken vilken är utflöde från sjön Högsjön. Kvarnen var belägen mellan gårdarna Relsjödal och Skvalpan.
Exempel på andra gårdar med registrerade kvarnar enligt kvarnkommissionens protokoll från 1698 var Torvhögs Södergård- och Nordgård, gårdarna Uppegården och Buur. Även Mahlsjönäs och Rystå hade en. År 1822 upptog domboken 9 kvarnar i Bergum socken.
De flesta kvarnarna kunde endast hållas igång en tid på våren och på hösten eller vid regnperioder. Under dessa perioder malde man både natt och dag för att utnyttja den då rikligare vattenföringen. Då det malda mjölet var en färskvara så bakade man helst tunnbröd eller knäckebröd som var lagringsbart.
Ser man tillbaka på vattenavrinningen från Vättlefjäll så var denna troligen större under de århundraden som området var skoglöst innan återbeskogningen satte igång under senare delen av 1800-talet. Vattenflödet i bäckarna var därmed rikligare då det inte fanns någon skog som sög upp den nederbörd som föll.
Vattendrift av mjölkvarnar i vårt land finns omnämnt i handlingar redan på 1100-talet och i den äldre Västgötalagen på 1200-talet fanns bestämmelser om kvarndriften. Då kungamakten såg möjligheten till tullinkomster från kvarnarna så reglerades kvarndriften hårt genom anläggandet av tullkvarnar där utomstående människors spannmål togs emot och maldes mot en avgift. Från 1471 stadgades att fotkvarnar (skvaltor) bara fick användas för husbehov. Detta för att skydda tullkvarnarna som oftast ägdes av kronan, adeln eller klostren. Tullkvarnarnas ägare (vanligen adeln eller kronan) strävade efter att få så lite konkurrens som möjligt, och under 1600-talet blev klagomålen över böndernas kvarnbyggande allt intensivare. Flera påbud utfärdades om hur nära en tullkvarn man fick uppföra nya kvarnar. Det var inte husbehovskvarnarna som ursprungligen kritiserades, utan de bönder som utan rättighet tog emot andras mäld för att mot ersättning mala den i sina kvarnar. Det hela kulminerade under 1690-talet i tillsättandet av kvarnkommissioner som gavs uppdraget att studera, registrera och vid behov riva de husbehovskvarnar som låg för nära någon tullkvarn. Kvarnmonopolet kom sedan att upphöra 1835 då husbehovskvarnar fick anläggas fritt.
Skvaltkvarnen var den äldsta typen av kvarn. En enkel mjölkvarn som kunde ligga i små vattendrag med liten fallhöjd. Vattenhjulet med sina skovlar var till skillnad från hjulkvarnen placerad horisontellt. Vattnet strömmade igenom en kort ränna, verkade på skovlarna genom stöt och satte axeln i rotation. Kraften överförs direkt till malstenarna vilket medförde att kvarnen måste ligga över ett strömt vatten eller med ena delen över vattnet. Kvarnhusen var vanligen mycket små, hade mellan 2-4 meters sidor och var vanligen knuttimrade.
Hjulkvarnen var en lite större typ av mjölkvarn. Dessa hade upprättstående vattenhjul. Hjulkvarnhusets storlek var större än skvaltkvarnen och till viss del byggd i två våningar. Detta för att rymma den skrymmande utväxlingsapparaturen i form av ett stjärnhjulsystem av trä som fanns på nedre våningen samt malningsapparaturen som fanns på övre våningen. En äldre typ var underfallshjulet där vattnet träffade hjulets lägsta del. Dessa kvarnar kunde utnyttja vatten med låg fallhöjd men krävde dock ett stort vattenflöde. Senare kom överfallshjulet som var effektivare. Där leddes vattnet fram och träffade vattenhjulets högsta del. När vattnet fyllt skovlarna på hjulets ena sida så är denna sida tyngre och hjulet börjar att snurra. Dessa hjul behövde inte så mycket vatten för att snurra och passade mycket bra i små vattendrag. Vattnet till sådana vattenhjul brukar ledas dit av en vågränna. Denna ränna kallas så för att den inte lutat utan ligger i våg.
De kvarnstenar som användes vid driften av mjölkvarnar gick igenom en både tidsmässig och materiell utveckling. Materialet till de äldsta kvarnstenarna hämtades från lokala stenbrott i närområdet där berget bestod av en rödgrå gnejs kallad ögongnejs. De tidiga skvaltkvarnstenarna hade vanligen en dimension mellan 75 till 90 cm i diameter, de större hjulkvarnstenarna hade en diameter om cirka 1,75 m. Att hugga kvarnstenar var svårt och nyckfullt. Många stenar visade sig vid tillverkningen ha sprickor vilket gjorde att man måste gå ifrån dem. Vid mitten av 1800-talet övergick man till att använda Lungåsstenen, en sten från ett bergområde utanför Mariestad. Omkring 1915 började man tillverka konstkvarnstenar. Dessa kunde vara i drift under längre tid mot de tidigare stenarna som måste hackas om nästan varje dag. Genom att hacka om stenen fick de bättre räffling igen och malde effektivare. Att hacka om en kvarnsten handlade inte bara om att fördjupa räfflorna. Den undre stenen "liggaren" som var fast monterad och den övre stenen "löparen" som roterade nöttes inte ner jämnt utan mer i sin yttre delen än i mitten. Genom att markera på stenen med rätskiva, mätsticka och röd ockra så korrigerares detta.
Till kvarnarnas stora stjärnhjul och övriga drivhjul så hade man alltid torrt oxelvirke liggande i beredskap om en kugge gick av då oxeln var ett hårt och slitstarkt virke som även höll formen. Under 1800-talets senare del började man dock tillverka stjärnhjulen i gjutjärn vilket gjorde att man kunde minska hjulens storlek.
En skvaltkvarn beräknades vanligen kunna mala en tunna säd (ca 146 liter) per dygn men om förhållandena var gynnsamma med bra tillgång på vatten så kunde samma mängd malas på 2-3 timmar.
Namnet skvalpa kommer av s(k)valpa, en kvarn som gick ojämnt på grund av bakflöde.
Skvalpa kvarn hade god tillgång till vatten från Kvarnabäcken som använts för drift av kvarnar under lång tid. Både husbehovskvarnar och skattekvarnar. Skvalpa kvarn var från början en skvaltkvarn men byggdes senare om med ett större kvarnhjul. Man tog emot spannmål från andra bönder som fick lämna en andel (tull) av sin säd som betalning för malningen. Kvarnen skattades under 1700-talet vilket betydde att ägaren hade inkomst av kvarnen då han tog en del av säden som betalning. Denna äldre kvarn lades ner 1899 men byggnaderna fick stå kvar och förföll till början på 1940-talet enligt sagesman. Kvarnplatsen låg lite längre ut i kanten till Bergumslätten än den senare byggda och nu nedlagda Björsboforsanläggningen. Vid Skvalpa kvarnställe syns fortfarande rester efter kvarnhus, mjölnarbostad och ladugård. Några kvarnstenar ligger också på platsen.
Några år senare stod en ny anläggning klar uppströms i Kvarnabäcken, Björsbofors. Uppförd av Andreas Andersson. Även denna anläggning har drivits med vattenkraft. Byggnaderna bestående av kvarn, såg, snickeriverkstad, smedja och bostadshus stod färdigt 1908 och står fortfarande kvar idag. Kvarnbyggnaden är uppförd i 1½ plan med källare och grunden av kraftig natursten. I vinkel mot kvarndelen finns snickeridelen. Vid Björsbofors maldes mjöl, plankor och bräder sågades och snickeriverkstaden och smedjan utnyttjades för snickerier och smide. Två specialiteter utfördes, gevärskolvar och måttbeställda remskivor. Även offerstocken till Bergums kyrka är gjord här.
Inomhus finns många spår av hål efter den tidiga remdriften. Genom kugghjulsutväxling och remskivor fördes kraften upp till maskinerna från turbinen i källarvåningen. Den ursprungliga turbinen för denna remdrift byttes ut 1948 mot en francisturbin som drev generatorn för att ge växelström till anläggningen. Denna finns kvar. Kvarnen har haft två par kvarnstenar.
Vattenförsörjningen till Björsbofors utgår ifrån sjöarna Holmesjön och Högsjön uppe på Vättlefjäll. Till anläggningen hör tre större fördämningar av sten för regleringen av vattenflödet. En för Högsjöns reglering, en till bäckens mellandamm och en vid kvarndammen nere vid anläggningen. Höjdskillnaden mellan Högsjön och kvarnanläggningen är 50 meter. Dammsystemet är anlagt i två omgångar. I samband med byggnationen av kvarnanläggningen 1908 anlades mellandammen och kvarndammen. År 1919 ansökte dåvarande ägare om att få dämma upp Högsjön och 1920 anlades dammkroppen för att magasinera vattnet i sjön och få ett jämnare flöde till kraftverket och kvarnen. I samband med denna utbyggnad gick dock Björsboforsanläggningen i konkurs.
Högsjön är reglerad med en fördämning vid sitt utlopp i Kvarnabäcken. Dammkroppen som är byggd av sten är omkring 140 meter lång, några meter bred, mestadels 1,5 meter hög men har en höjd av 5 meter vid utloppet från sjön. Två utloppshål om 1x1 meter och 0,5 x 0,5 meter reglerade vattenmängden.
Nästa fördämning är anlagd i bäcken mellan sjön och Björsbofors. Denna reglerdamm var den kraftigaste i systemet och när den var fylld med vatten upp till den fyra meter höga murens breddavlopp torde vattenspegeln varit omkring 250x50 meter. Från denna mellandamms luckutskov fanns en ca 100 m lång trätub för att leda vatten till ett första elverk, anlagt vid byggnationen på 1910-talet. Detta elverk fungerade dock inte så bra då trätuben troligen var för lång.
Under första världskriget anlades också ett elverk i bäcken som var tänkt att betjäna bygden. Sverige hade under första världskriget drabbats av importstopp för lysfotogen. Detta var anledningen till att många små elkraftverk uppfördes i Sverige från slutet av 1910-talet för att förse landsbygdens gårdar med elektriskt ljus. Vardagens liv hade tidigare varit helt beroende av det naturliga ljuset. Särskilda lånefonder hade inrättats av staten för detta ändamål. Nu blev det inte någon utbyggnad av el till denna bygd utan den egenproducerade elen som var likström användes till belysning i anläggningen och i bostadshuset.
Ett nytt elverk anlades 1924 och ersatte det första. Detta låg ett 40-tal meter nedströms mellandammen. Vattnet till detta leddes nu via tuben av trä upplagd på uppbyggda stenfundament ner till elverkshuset. Dessa fundament finns fortfarande kvar. Man kapade helt enkelt av den första längre tuben. Luckorna till turbinen justerades via omkring 250 meter långa vajrar som gick genom skogen från elverket till en smedja nere vid kvarnen. Detta elverk brann dock ner år 1950.
Några nya bilder från Björsbofors mellandamm byggd 1908.
Den tredje kvarndammen finns i anslutning till Björsbofors. Denna dammkropp är ca 35 m lång. Vattnet från denna leddes in i anläggningen via en trätub som troligen är från 1948. Inte mycket återstår av tuben nu i slutet av 2010-talet.
Anders Svensson (1890-1981) innehade anläggningen i ett 40-tal år. Från 1924 till början av 1960-talet då verksamheten lades ner. Björsboforsanläggningen står outnyttjad idag.
Se även i avsnittet vattenreglering om Björsbofors.
En bit uppströms Skvalpa kvarn, men nedströms Björsbofors kvarn finns ytterligare en fördämning i Kvarnabäcken. En lägre vinklad fördämningsvall belägen i ett planare område där bäcken flyter fram. Den u-formade fördämningen har här fångat upp vattnet i bäcken och givit en rektangulär vattenspegel när den låga dammen varit välfylld med vatten. Denna anläggning kan ha utgjort ett tidigare vattenmagasin till Skvalpa kvarn. Möjligen har mindre kvarnverksamhet även bedrivits här då en kvarnsten ligger strax nedströms dämmet.
En annan av Vättlefjälls bäckar med avrinning söderut, Hultabäcken hade två kvarnar. Den närmast Kroksjön tillhörde Kroksjölund och Hälbo ihop. Den andra tillhörde Buur. Dessutom fanns det ett fall i bäcken som inte hade varit bebyggt på 50 år.
I Hultabäcken ( Kroksjöbäcken ) finns fortfarande idag två tydliga kvarntecken. Ett tiotal meter söder om den stengärdesgård som utgör en gammal inägogräns till Torvhögs hage finns vid bäcken en cirka två meter hög vall av jord och sten med murbruk emellan. Intill vallen finns rester av en husgrund och lägre vallrester. Vidare finns en låg vägbank som går i riktning mot ett ca 100 meter söder ut beläget komplex av upplagda stenkanter, en torrlagd bäckfåra eller en ränna samt ytterligare en vägbank. Ytterligare en kvarnplats kan ha varit belägen ca 100-150 meter norr om de gamla inägogränsen. Här ligger en hel kvarnsten och fyra delar av en eller flera. På östra sidan om bäcken går en gammal väg på en uppbyggd vägbank. Ytterligare cirka 40-50 meter norr om kvarnstenarna finns en samling stenar. Dessa kan ha utgjort en rest av någon stenkonstruktion. Ingen säker kvarngrund har dock hittats men alla samlingarna inklusive kvarnstenarna gör att det troligen funnits en kvarn.
Relsbo kvarn belägen i Vättlefjälls norra del utnyttjade vattenföringen norrut från Mollsjön. Olika stengrunder efter kvarnhus och andra mindre byggnader, delar av en kvarnsten, en stor flat stenhäll som bro över bäcken samt flera stengärdesgårdar finns ännu kvar.
Ytterligare en kvarn lär ha funnits i detta område. Bönabo kvarn i Björsjöbäcken. Några hundratal meter nedströms Bönabo damm som även har en dämningsvall vid sitt utlopp finns en trång passage i Björsjöbäcken. Här finns stenblock och ett mindre vattenfall där det nu sparsamma vattenflödet på grund av sommartorkan (2006) faller någon dryg meter ner genom både naturligt liggande stenblock och även av människor upplagda stenar vilka delvis har raserats genom tidens tand. Detta kan ha varit en kvarnplats.
Stora Vikens kvarn var belägen i nordväst. Denna kvarn lär ha haft ett överfallshjul på omkring 9 meters diameter och utnyttjade vattenföringen från ett område med mycket mossar. Efter att kvarnen blivit iståndsatt på 1780-talet efter tidigare förfall så behövde även vattentillgången till driften utökas. Dåvarande ägare träffade då en överenskommelse med bönderna i Skårdal och Vinningsbo som ägde marken att få leda om och få mer vatten till kvarnen. I samband med detta lades de tre tidigare husbehovskvarnarna ner som tillhört dessa gårdar. En senare ägare till kvarnen, Arvid Eriksson, Vikagubben kallad, lät på 1880-talet bygga ut vattentillgången ytterligare genom att anlägga en kvarndamm med uppbyggda dammvallar, större diken och ändra vattnets utlopp från dammen. Man lät även spränga ut en bäckfåra genom berget uppströms den stora kvarndammen vilket kan beskådas än idag. Denna senare utbyggnad av vattenkapaciteten blev dock föremål för tvister med de ägare som vattenföringen passerade. Kvarnen var i mitten av 1800-talet skattlagd för två par stenar. Efter att vattnet passerat Stora Vikens kvarn rann det ut i Göta älv. Denna kvarn är nerlagd sedan nio decennier. Delar av husgrunden till mjölnarbostaden, dammvallar, nyare tillfartsväg med uppbyggd vägbank använd efter år 1811, diken samt en tidigare kvarnväg med stensatt låg vägbank som följer bäckravinens västra sida och använd före 1811 återstår idag efter anläggningen. Den sista som hade sin bostad här var en glasarbetaränka med sina två söner. De bodde här mellan 1938-1939. Det sägs att strömgubben på sin tid stannade denna kvarn emellanåt och då måtte mjölnaren ut och kasta en näve mjöl i rännan och då gick kvarnen igen.
Dammen till kvarnen i dagligt tal kallad "Kvarndammen" kallas även för Vika Damm. Vattenflödet från dammen går genom en trång passage och nedför berget. Genom att stänga utflödet på vintern använde traktens barn på 1930-40-talet dammen som skridskois. Under vårarnas snösmältning slänger sig vattnet med stor kraft utför berget och med ett brus som kan höras på långt håll. I dammens nordvästra del finns ett lågt nu läckande dämme av sten för dammen och en del kvarnstensämnen ligger väster om dammen.
Ett ytterligare vattenfall strax uppströms Vika Damm uppvisar spår efter en tidigare kvarnplats. Här finns en låg fördämningsvall ovanför vattenfallet och en stor kvarnsten med en diameter kring två meter nedanför fallet nästan gömd under gräs och mossa. Denna kvarnsten ser stor ut för att användas till en tidig liten husbehovskvarn, stenen kan vara av senare tid. Troligen är detta Skårdals Nordgård i Bohus tidigare kvarnplats som lades ner under 1700-talets senare del.
I några av Vättlefjälls andra vattenflöden fanns även kvarnar. Rester efter en kvarn finns i bäcken från Lysevattnet ner mot Nödsjön. Kvarnplatsen har varit belägen i nedre delen av den sluttning där bäcken rinner ut i en mosse. Här finns fortfarande en mindre stenbro över bäcken, en steninvallning som har utgjort ett dämme för ett överfalls-vattenhjul med vågränna och tiotalet meter nedanför finns resterna efter en fyrkantig husgrund. Här ligger även ett ämne till kvarnsten. I en dombok från 1822 omtalas att gårdarna Rördalen, Björsjöås och Roten äger en kvarn tillsammans. Det skulle kunna vara fråga om denna kvarn trots att den var belägen utanför Bergums sockengräns. I nuvarande Ale kommun. I gamla tider var man inte alltid så noga med äganderättsförhållandet utan en gård kunde ha sin kvarn belägen inne på en annans område där bäck och dess drivkraft kunde ge bra förhållanden för kvarndrift.
Ormåsfallet är ett vattenfall i Ormåsbäcken, en bäck i gränsen mellan gårdarna Gullered och Rystå i Bergum. Namngrund är troligen det lilla berget Ormås vars namn kan ha kommit av att ormar haft sitt tillhåll på berget. Detta berg ligger ute i odlingslandskapet och omger vattenfallet. Här har funnits en i senare tid byggd kvarn med överfallshjul som revs omkring 1920. De nuvarande spåren efter kvarndriften består av stengrunder till kvarnhus- vattenhjul och vågränna samt stenskodd bäckkant och ett dämme. Vidare några vildaplar och en trolig husgrund. Även tidigare har funnits kvarnar i detta lämpliga vattenfall. På en geometrisk avstämningskarta från 1722 redovisas två kvarnar, Rystås kvarn där den senaste kvarnen legat uppströms och Gullereds kvarn nedströms.
En tidig plats i samma Ormåsbäck, dock i början av bäcken och närmare sjön Långevatten där bäcken kallas Långevattenbäcken, finns rester efter en kvarnplats. Denna kvarn läggs dock ner tidigt, är borta på 1840-talet. Själva bäcken som här är en skogsbäck går genom blöta mossområden som gav bra förutsättning för en liten skvaltkvarn. Marken tillhör gården Gullered men kvarnen har använts av Dansereds Nordgård enligt en blyertsanteckning på Kronohäradsallmänningen Wedtlefjells karta från 1827, med underlag framtaget 1805-06. Kvarnområdet på 50x10 m utmed bäcken är mycket svårsedd och innehåller ett vattenfall genom stora stenblock, några upplagda stenar efter en kvarngrund, en otydlig dammvall och delar av kvarnstenar varav en ligger i vattenfåran. En tidigare väg till kvarnen, numera en stig kommer söderifrån.
Ytterligare en kvarn, Pigegårdens kvarn lär ha legat i den norrut rinnande Hållsdammsbäcken.
Fler spår på kvarnverksamhet finns i Horssöketbäcken nära Enerkullsdalen. Där bäcken lämnar mossområde på Vättlefjäll som utgör sista delen på tillflödet till bäcken så delar sig bäcken i en vattenfåra och ett bräddavlopp. Konturen av en väg till kvarnen nerifrån odlade områden i Angered syns också.
Största komplexen av kvarnar har dock funnits i två andra av de bäckar som mot sydväst och väst avvattnar Vättlefjäll.
I Mölnesjöbäcken, historiskt kallad Gunnilsereds Qvarnbäck finns rester efter kanske sju kvarnar. Denna bäck kommer från Mölnesjön vid Rannebergen. Sjöns tidigare namn var Stora Munsjön på kartor från 1837. Kvarnar med namnen Övre o Nedre Gunnelse qvarn, Anereds qvarn samt mellan-Gunnilse qvarn är registrerade på åldriga kartor. Två rester efter kvarnplatser med kvarnstenar syns tydligt nu för tiden. I bäcken finns även ett vattenfall kallat" Brudslöjan ". Ovan detta vattenfall ligger den övre kvarnplatsen. Vattentillförseln från bäcken har här letts via en mindre grävd kanal fram till kvarnen. Kanalen avslutas med en utloppspip av sten där vågrännan ut till kvarnens överfallshjul har tagit vid. Nedanför vattenfallet finns rester efter den andra kvarnplatsen. Detta i form av två mindre vattenfåror förbi kvarnplatsen samt kvarnstenar. Längre nedströms i bäcken och ute på ängarna i Lärjeåns dalgång finns Gunnilse mellanqvarn registrerad.
Swartån som numera heter Surtebäcken användes redan på 1200-talet. Efter avrinningen från Surtesjön ett 90-tal meter över Göta älv faller vattnet via den branta sluttningen, i gamla tider kallad Surtelid ner mot älven. Detta vattenfall användes av nio kronokvarnar för att mala mjöl åt garnisonen på Ragnhildsholmen i Nordre älv. Även nära sjöns utlopp har funnits kvarnar innan man på allvar började reglera sjön och vattenföringen därifrån industriellt. Endast någon kvarnruin och kvarnsten återstår idag. I Surte samhälle, på gamla glasbruksområdet finns en kvarnbyggnad från 1860, det nuvarande glasbruksmuseet. Kvarndriften lades ner 1905 och en kraftstation inrättades.
Den branta Forsbäcken söder om Surte användes också tidigt till kvarndrift. Enligt kvarnkommisionens protokoll 1698 så hade en gammal kvarnrättighet i Stekabäcken vid Agnesberg flyttats på grund av vattnets avtagande till en tjänligare plats uti Forsbäck ström belägen. Några av ägarna av de skattlagda kvarnarna som redan fanns i bäcken ansåg detta vara till förfång och skada. Långt senare framgår det av 1826-års dombok att de äldre typerna av kvarnar avlöstes av mer effektiva kvarnar. Ägarna till en husbehovskvarn i Forsbäcken hade ansökt om att få uppbygga en hjulkvarn med ett par stenar och därtill inrätta en siktkvarn för eget och grannars behov emot erläggande av avgift. En modernare Forsbäcks kvarn låg i slutet av 1800-talet mellan dåvarande väg och järnväg nere vid älven, där väg och järnväg fortfarande går. Forsbäckens vatten från Keillers damm och Kodammen uppe på berget lämnade kraft till turbinerna. Vattnet gick genom rörledningar anlagda någon gång i samband med husets tillblivelse, ledningarna var nedgrävda i en brant sluttning och fortsatte sedan under landsvägen och ner genom kvarnen och därefter ut i älven. Forsbäcks kvarn var i bruk till omkring 1940.
Mjölnaren i denna kvarn hade dock ett bekymmer. När de västliga höststormarna satte in steg den närliggande Göta älv ända upp mot kvarnen, stoppade turbinerna och trängde in i bottenvåningen. Då hotandes hela spannmålslagret. En julnatt utbröt ett sådant hastigt oväder. För att rädda den nytröskade säden och mjölet undan vattenmassorna fick hela natten tas i anspråk. Vid ett annat tillfälle, en mörk höstkväll vid tiotiden, satt mjölnarfamiljen samlad med lampan tänd på stora köksbordet och drack te. Nattåget till Norge hade just passerat huset och det vanliga gungandet och klirret av glas och porslin på hyllor och skåp hade upphört då dörren hastigt rycktes upp, och en kvinnoröst skriker ”elden är lös, huset brinner, skynda er ut”.
Utöver alla färdiga och använda kvarnstenar som ligger kvar vid de gamla kvarnplatserna på Vättlefjäll så kan man även träffa på kvarnstensämnen som aldrig blev färdiga kvarnstenar. Vättlefjäll består ju av mycket berg och här kunde den kunnige lokalt i närheten av kvarnplatsen hitta och hugga loss lämpliga ämnen till kvarnstenar. Kunde också ganska snart avgöra om stenämnet lämpade sig till färdig kvarnsten då endast en färdiglevererad kvarnsten gav betalning.
Här ett sådant gammalt kvarnstensämne som fick se dagens ljus igen efter att ha legat delvis dolt under en gran. Togs fram igen år 2020 efter att ha rensats från grenar, rötter och jord. Läge alldeles utmed stigen mellan Mollsjönäs sydliga äng till Holmesjön. Drygt tvåhundra meter från sjön, där stigen passerar sydliga ändan av en lite större mosse. Kvarnstensämnet är nu helt synlig för den passerande vandraren på stigen.
På hösten efter avslutat höstarbete gav man sig ut och letade efter lämpliga kvarnstensämnen. När kvarnstenshuggaren hittat en lämplig häll i berget så kilade han loss flaket för att komma åt och se ordentligt. Sprickor i en kvarnsten var farligt då de kom i rotation inne i kvarnen. Var stenen bra så kunde arbetet påbörjas. När hällen tagits fram med en "förk" en stor kraftig stång av trä som användes som hävarm, användes en slägga, också kallad "knosa" med vilken ytterkanterna på stenen slogs av. Ämnet till en kvarnsten var på väg att ta form. Därefter använde man en "sätt", vilket var en slägga med härdade skarpa kanter som lades mot stenen och det som skulle huggas bort. På sättet slog man med slägga. Med sättet gavs kvarnstenen sin rundade form. För att få fram den runda formen användes kol eller krita och ett snöre för att göra cirklarna. Till finputsningsarbetet användes en vanlig mejsel av järn. När själva hålet, ögat, gjordes så använde man skarpmejslag och en lagom tung slägga. Vikten på släggan var viktig och noga anpassad till vilket arbete som skulle utföras. Det tog troligen en vecka att göra en kvarnsten. Arbetet gjordes som ett extraknäck.
Anda exempel på kvarnstensämnen som aldrig blev färdiga finns på flera ställen.
källor: uppsats om Björsbofors år 2002, Maria Olovsson Göteborgs Universitet
examensarbete om vattenkvarnar år 2005, Mikael Bengtsson Högskolan Kristianstad
en bok om Angered, utgiven av Angereds kommunfullmäktige 1966