När krig ägde rum mellan Sverige och Danmark/Norge, förekom det ofta att dansk/norska trupper tog sig över Göta älv vid Bohus och via Skårdals skate, tog de sig vidare österut över Vättlefjäll, förbi gårdarna Måhult, Rördalen och Björsjöås till Bergumsslätten där trupperna brukade övernatta inför den vidare färden till och från Västergötland.
Skårdals skate var en enklav som Danmark/Norge hade på svenska sidan, den östra sidan om älven mittemot Bohus fästning vid Kungälv. Enligt forskarna fanns enklaven från 1200-talets mitt fram till 1658. Skårdal Skate omfattade ett litet område av Nödinge socken och där fanns byarna Vinningsbo, Skårdal och norra Surte. Området beräknas ha varit omkring 3/8 - dels mil lång och 3/16 - dels mil bred. Surte bäck utgjorde riksgräns mot Sverige.
Skårdals Skans med sina låga uppbyggda jordvallar som fortfarande är synliga låg på Synsåsberget, en hög bergrygg som tonar upp bakom Bohus samhälle ingick i Skårdals skate.
Skansen med sin strategiska plats och mycket goda utsikt mot Bohus fästning och Nordre älv i väster uppfördes av dansk-norska trupper under befäl av Hannibal Sehested som en av flera åtgärder i ett yttre försvar av Bohus fästning 1644. Skansen hade rollen som brohuvud och behärskade även den svenska vägen mellan Göteborg och nyanlagda Vänersborg på östra stranden av Göta älv. Man kunde även genom enklavens placering kontrollera transporterna på älven och ta upp tull av svenskarna som passerade.
Frågan om Skårdals skate var ständigt uppe till diskussion mellan de tre rikena och var inblandad i stridigheter under Hannibalsfejden 1644-45. Skansen intogs då av svenskarna på hösten 1644 men återtogs av danskarna under befäl av Ove Giedde 1645. (se även i avsnittet vattenregleringen/surtesjön)
En trolig och mycket gammal försvarsanläggning, nu liggande i skogsmark, går tvärs över en dalgång som börjar vid Agnesberg och mynnar ut uppe på berget vid Hammarkullens idrottsanläggningar. Här kunde fienden ta sig upp på höjderna. Den med dagens mått småskaliga vallanläggningen består dock av en 300 meter lång grav med på sin norra sida upplagd jord och kallmurad sten. Utmed vallanläggningen går även en stengärdesgård som ägogräns men denna är troligen av yngre datum.
Ovälkomna besök förekom i detta gränsland mellan länderna år 1564, 1613, 1676 och 1678. Mot bakgrund av detta var det inte konstigt att gårdarna Rördalen och Måhult saknas i uppbördslängden år 1571. Gården Björsjöås låg enligt anteckningarna platt öde under 1570-talet. Då hade striderna i Nordiska Sjuårskriget pågått mellan 1563-1570.
Två kvinnor från gårdar i Bergum hade gått till Tinget då de under dessa härjningar hade blivit plundrade på allt de ägde. Trupperna hade lägrat sig vid Bergum med rytteri och fotfolk. De båda gårdarna beviljades då befrielse från utlagor under några år.
År 1676 hemsöktes Bergum av Karl XI:s trupper i avsikt att kräva brandskatt av häradet. Varje gård som ville undvika att bli nerbränd tvingades betala 24 riksdaler i brandskatt utöver spannmål och andra varor.
Sättet att rekrytera soldater hade tidigare varit olika genom historien men metoderna hade mer eller mindre byggt på tvång. Alla män i åldern 15-60 år hade varit registrerade i roterings- och utskrivningslängder fram till indelningsverket startade. En rekryteringsmetod 1619-1680 innebar att var tionde man plockades ut till krigsmakten. Detta gick till på så sätt att prästen förde socknens utskrivnings- och roteringslängd på alla de unga männen i socknen som fyllt femton år. Ungefär vart tredje år genomfördes en utskrivning. Då kom den militära kommissionen till byn och alla män som fanns angivna i längderna skulle inställa sig. Man delade in männen i grupper om tio, varje tiomannagrupp kallades för en rote och ur varje rote tog kommissionen ut den man som de ville ha i första hand till krigstjänstgöring. Sannolikt den fysiskt mest lämpade. Därefter hade socknens förtroendemän, de så kallade sexmännen möjlighet att förhandla om vilken som skulle sändas iväg. Förtroendemännen som för det mesta var bönder kunde dock ofta visa att "tar ni någon av mina söner så kommer jag inte att kunna sköta gården och kommer då inte att kunna betala skatt till staten". Det fick åtminstone i början den följden att de unga männen utan jord att bruka sändes iväg istället. Med krigens fortskridande och med tätare utskrivningar så måste till slut även bondsönerna gå ut i krig. Att bli soldat på 1600-talet var så nära en dödsdom man kunde vara.
Med det nya indelningsverkets tillkomst 1682 byggde rekryteringen mer på frivillighet vilket blev mer framgångsrikt. Staten ville ha ett system som inte kostade så mycket pengar, uteslöt legosoldater och skulle ha pålitliga frivilliga soldater. Lockbetet för detta blev soldattorpet med lite mark. Soldattorpen var upplåtna på enskilda hemman och soldaterna kunde förutom en liten kontantlön påräkna hjälp från rotebönderna med dragdjursarbeten, utsäde med mera. De flesta soldater hade ett par kor, men få hade egna dragdjur eller egentliga jordbruksredskap vid sidan av handredskap.
Under några århundraden kom städerna i Västergötland samt häraderna i Göta älvdalen, Ale, Flundre och Vättle att rekryterade båtsmän istället för soldater och dessa tillhörde Västergötlands Båtsmanskompani. Behovet av båtsmän hade uppkommit efter freden vid Roskilde 1658. Ansvaret för båtsmannen låg på rotens gårdar som indelningsmässigt hade ansvar för att sörja för bostaden, marken och bränslet via rotens utsedda rusthållare. Denne hade rotens ansvar och skyldigheter mot båtsmannen. Staten utövade dock tillsynen över båtsmannens rättigheter via torptillsyningsprotokoll. Båtsmanshållet avskaffades 1901 när den militära organisationen förändrades mot en värnpliktsarmé. Detta var dock en utdragen process och den siste båtsmannen avgick 1932.
Sverige i krig var det normala tillståndet under 1600- och 1700-talet. Omkring en halv miljon av den manliga svenska befolkningen var ute i krig. Man stred dock inte så mycket som man kan tro. Huvuddelen av tiden i fält under krigen bestod inte av sammandrabbningar utan av väntan, rutiner och förflyttningar. Det handlade om i snitt en eller ett par dagar om året som ägnades åt faktisk strid. De flesta utskrivna soldaterna dog därför oftare i fältlägren än i fält. Men själva striden upptog ändå mycket av tankeverksamheten. Enligt historikern Hugo Nordland som har forskat om hur vanliga soldater upplevde kriget så utvecklade soldaterna emotionella strategier för att hantera krigets lidande. En emotionell strategi var och är att ge mening åt sina upplevelser. Det handlar om att skapa en berättelse där de negativa upplevelserna får en innebörd. På så sätt kan lidandet vara meningsfullt och identitetsskapande om det ger heder på lång sikt. Eller om det fogas in i en berättelse där plågorna är en del av Guds prövning så att det har ett syfte. Beträffande huvuddelen av livsmedelförsörjningen i form av säd och boskap så skaffade hären detta i de områden som passerades vilket också hade en del betydelse för krigets ringlande väg i Europa.
Långt senare i tid, under andra världskriget utfördes luftbevakning i Sverige efter flygplan från högt placerade torn. Dessa började byggas 1939, kallades luftbevakningsstationer ls och hölls samman i kompanier. På Vättlefjäll fanns tre sådana torn. För luftbevakningen anlitades unga flickor och pojkar från trakten. När man såg eller hörde ett flygplan skulle den vakthavande omedelbart meddela luftförsvars-centralen lc. Luft lc, ropade man i telefonluren. Luft var en förkortning för luftförsvarssamtal, som bröt alla andra samtal till och med de viktigaste statsilsamtalen. I ett bergrum någonstans byggdes det med hjälp av rapporter från olika lc upp en bild av hur det såg ut i luften. Lottor översatte uppgifterna till små skyltbärande klossar som plottrades ut på en jättekarta på ett bord. Lite högre upp runt bordet satt beslutsfattare och bestämde utifrån detta underlag om flyglarm, insats av jaktflyg, luftvärnsberedskap mm. Hotet i luften var en realitet under andra världskriget.